längtan efter vårt lugn

så som din stilla
trygghet
botade min
ångest

vill jag bota din

din värme
är den
enda riktiga värmen

tryck

jag vill inte störa
tystheten.
låter behoven
vara

sjuda, för att
slutligen
ånga bort

nattljus

det faller olika
skuggor
över ting och
liv

ränder och
ovaler,
testar av hår

väggen har planterats, blivit
hem för
växterna
lever dubbelliv
nu

o-lugn

och jag tyckte om. hur
du kunde somna
ligga
kvar, medveten men
ändå oberörd
och lugn

trots mitt äventyr
bland orden
mina steg, skapade
gungningar i
bädden

rensade medvetandet, som ej
ville vila.
ej ville bli delaktig
i sömnen
smyga med hasande
steg

förändringen

det är tomt
så tomt här
inne
ändrar ljudet, varje känsla

föder illamående, små
synvillor
handen, fingrarna för
ögonen,
trycker lätt

saliven droppar ner
i luftstrupen
som sten, kluckar
gör två hopp

för att sjunka ned,
sakta
inte ens synas
som ringar
nu

sjön blir hungrig, aldrig
mätt.
oändliga
droppar ner,
som sten

torkar ut mig

förr

sängen var så
felplacerad
låg med theralen cirkulerandes i
blodet, bannade
atarax. kände magen
vridas
av fluoxetin och
stannade hemma

intressant.

<3

(tänk att vi kunde känna så mycket
för varandra
redan i början.
helt lycklig)

akademibokhandeln

köpte tre skrivböcker för 129. jag kan måttet utantill: 16x21, svarta med smala ränder. de sexton sista bladen är avtagbara, nu kommer boken inte gå sönder då jag lånar ut papper. och en ficka, ja, en ficka längst bak för småpapper -anteckningar och idéer. jag är glad. i ungefär trettio minuter stod jag där och valde, vägde böckerna, tog upp en låtsaspenna och låtsasskrev. den finaste var för tjock, kliade lite i handen. bad personalen att få öppna och provkänna på en paket, förgäves. de var också fina, mörkröda som ett pass. men för små. uppmärksammade prisen, lite för dyra en del. stod där länge, flyttade fram och tillbaka längs hyllan. två personer kom och gick. den andra var fortfarande kvar då jag log, tog med mig paketet med tre identiska böcker och styrde stegen mot kassan. invigd!

överförsel II

när fingrarna slår på tangenterna,
kollar skärmen
läser av,
tecknar ner,
slår mig tanken
att
vi skulle kunna bli en bok

jag trivs
att bo i samma värld som dig
den vi
skapat

lund

vi skrev
om
att lära känna varandra i
snön.

den kom, till
slut
gav upp sin blyghet
och lät
våra ord bli
riktiga

fast, vi
hade
redan smygstartat
bland värme,
stolsitsar som hann byta
människor
otaliga gånger
toaletten,
där blicken mötte spegeln
för att
försäkra mig om
min verklighet
kaffet,
och alla våra
ord

överförsel

inte ett skiftläge fel

orden fyller mig, kroppen
hittar direkt
tillbaka

varje känsla, varje sting
av oro
och glädjen

glädjen!

det var början, det
var redan
äkta
leenden hittar mig
vid tanken
förundran

upphöjning

partiklar
som aldrig lämnar
byter plats
dansar
bort, med sitt eviga
hem
där våra fötter

vilar

blir natt

det är kväll det
är kväll och ännu
en gång

ångesten

en tingest i min kropp
den som blir
ohållbar

arbetar sig som
en svart
massa
icke ljus,

fyller ut var cell

en önskan om "jag ger dig min morgon"

vill höra en mark
sjunga
se grässtråna röra sig,
forma ackord
humlorna stryker
sig,
samarbetar
en melodi bryter ut

rotönskan

ett frasande
som avtar för att
komma tillbaka

ögonen snurrar
runt,
letar efter
bilder som passar ljudet.

möter
träd,
grenar av grönt
yr
lyfter med sina vingar

lider med dem,
de är rotade allt
för
hårt, kan inte
lyfta
bege sig.

de borde ha förmågan,
att fälla ihop
rötterna
lirka dem ur
jorden, skaka
av sig resterna
och
skjuta upp

det som får ögonen att tåras

elliot

kollar ut

stirrar tills ögonen flyter ihop
en
massa av vitt det
tar inte många
sekunder

men får ögonen att värka.

tänker på fält
med dina
höga grässtrån där
vill jag vara med
dig.

det skulle vara grönt och
litet mulet,
fuktigt då vi slog oss ned
bröt stråna
utan
en tanke

lyssnar till desperation lyckas
bortse från
närheten och sätta mig
på samma plats
som jag gör med alla
andra

det borde vara ljust

allt

dela himlen

utdraget ljus

huvuddimma

syrlig

de faller,
föds för tidigt
förmultnar utan att få sjunka
in

vändningen

vänd ut och in
på dig

ögonen

handflatorna de kliar
glider iväg

kväljande dofter
är
de enda som når in nu

i minnet sitter din mjukhet, som
det ensamma lugnet

och jag skulle kunna
begrava mig
där

dröjsmål

jag slår mig ned lyfter
fötterna
innan jag hinner nå stolen
flyger svävar
bråkdelen av en
sekund

boken uppslagen i
knäet men inga
ord skvallrar
och regnet dröjer sig
kvar

någon slår på strängar jag läser
om ljusinstrument
och har
mött en människa under
hela dagen

ögonen tyngs ned som om
locken drabbats av
sockersjuka

men det kan vara drabbat
av malar, de inva
derar

morgontidning

sörpla kaffet ur en blå skål
låtsas att
du är i paris

le äkta åt hennes ord
låt dig fyllas av
kärleken

gör hans ångest till
ett skal
någonting du betraktar
tar in med
försiktighet

jag behöver inte detta
detta immunförsvar, ingenting
sätter ut mig
så som de aldrig
sätter ut min
medicin
skickar dig allt jag har,
och du
känner min kärlek

jerusalem klär min tröja,
flagnar och
sätter sig under
vinröda naglar

ett åskäventyr

för första gången,
sedan det tillfället på udden
då himlen ville falla,
då den gav ifrån sig
blixtar över sjön som
lös upp med sina dån,
konstant. var och varannan
sekund kom de, blixtarna.
då vi tog madrasser till
trygghetens sovrum, låg
med huvudena inåt rummet
stod ut med den fräna
doften av katturin.

då min far satt som en fanatiker
med stolen längs glasväggen
armarna i kors
och släppte inte blicken.
trots våra skrik att han
skall komma, kom och lägg
dig. övertygelsen att
han skulle dö.

jag lärde mig att det är ingen fara,
aldrig efteråt fasat ovädret,
alltid behållt lugnet.

för första gången sedan dess,
drabbade mig rädslan igår.
vaknade med ett ryck under
det öppna fönstret,
rummet sken upp och
inte långt efter kom
dånet.
försöken att somna om, förgäves.
kalla vindar blåste in
till dess jag stängde fönstret.

med huvudet på kudden och slutna ögon
slog mig tanken om
fåglarna.
ut ut i natten, regnet
smattrade över mina bara ben och
linnet dröp.
hans skräckslagna grepp om gallret,
täcktes med en röd filt.

resten av natten, tills jag
föll i sömn, för att glömma och vila,
spenderade jag åt att
räkna sekunderna
mellan ljuset och
ljudet. åt att formulera
min gråtfyllda förklaring till
varför de dött

nattregn

det öser ner jag tänker springa låta strumporna bli blöta under de fem sex sekunder innan jag är framme vid den öppna dörren som låter luften nattluften med sin regniga fukt ösa in och ge nytt liv till soffan. och suset i väggarna.

lådor fyllda av oss från då

om jag höjer blicken
kollar rakt framför mig,
litet upp och tänker
att blicken går som i en båge,
gräver sig ned
där bakom,
möts jag av
minnen

burken

moderniteten vi sägs fly från
likväl
livnär den oss
under kvällar
tomma på sällskap

mig,

nya föreställningar

lådor fyllda av ryggar
av slagna tankar
och
tummade ord

torkat skinn
eller mjöliga, fuktiga
träd

får hjärtat att rusa
spela upp
susande föreställningar om äventyr

mina att utforska
gräva mig in
i

chaussén

ett förlegat hus
tandkrämstuberna med allt
i botten

nycklar, som smulas
sönder vid minsta
beröring

damm
stora moln som klistrar sig
fast likt
himlen under stormiga nätter

vindpustar får allt att flyga
papper
sprids ut med golvet
och dörrarna,
dessa dörrar som slår
gnissel som avslutas med ett
dunk

de trygga ljuden börjar
kännas som
skådespel
lurendrejeri

de tusenfaldiga avskeden
kolla en sista gång

till vän

det är inte dags att sätta punkt
inte än inte någonsin

vi skall göra allt vi talat om
och jag är säker.

inuti

.

.

betraktar gamla ord
insuper dem.
skärras av det där djävla
hatet
varför såg ingen?

de gamla orden är hemska,
det värsta
hatet gentemot mig själv

och avskyn jag så ofta skrev om

jag vet att ingen
såg för att jag
aldrig visade

jag klandrar ingen

.

lämna kvar en odör
där, precis
låt mig borra huvudet
in, riktigt långt

och den skall inte försvinna
ett eko av dig
precis så jag skrek liten
på bryggan,
lät ropet studsa
hörde det avlägsna sig med
förhoppningen att det
aldrig skulle försvinna

kommer ihåg skratten
vidöppna munnar utan genering
kantiga tänder och slumpmässiga
hål
lockiga avkapade täcken
hoppandes på axeln

.

pumpa
bara ut eller in
i desperation
åt båda håll
så det står still
riktigt blickstill
utan någon som
helst tanke
känslan finns ändå

.

du får komma in
ingenting skall döljas
det vill jag inte

det som inte skulle bli läst
läs det
det gör inte ont

det är mina tankar
renhet
utan murar

för jag kan känna en ångest
av prestation,
inför världen

och du tar bort den
genom dig

.

det är som om att du vore trött
svårare än så, mer komplext.
du vandrar i ljuset, ser hur det spelar
utan din delaktighet.

du kan finna dig i det,
dina ljusflagor bidrar snart
blir noter
essentiella delar
och den oviktighet vi alla
insuper, alla trivs i.

ingen behövs ute, avskildheten
...

White Noise; tankar

Det är inte alltid jag vågar skriva det jag tänker på. Tankarna som vimlar runt i huvudet, lugnare än förr men vimlande ändå, är hemligheter. Skrivmaskinens död och pennornas sakta men säkra uttorkande tar bort lusten utanför datorn. Det finns oskrivna tankar, aldrig klädda i ord. Avsaknadet av ord resulterar i overklighet. Ni finns inte egentligen, bara vagna susningar. Lite som white noise, med följande förklaring:
Tänk er ett papper, det är blankt och så vitt ögat kan se är det helt tomt. Inget bläck har fläckat ner, inga spår blivit satta. Men bakom detta sinne, helt utan de flestas medvetande, är krumelurer tecknade över hela pappret. De finns där, tankarna nedklottrade i ord. Bara inte i någons medvetande. Mitt papper, blocket inuti, är fullt. Tomhet som inte är tom.
White noise är enligt Christopher tystnad som icke är tyst. Luften är fylld av vibreringar vi icke kan uppfatta. Han är smart men har valt att skriva mer om matematiska formler mer än detta white noise, och i min trötthet tänker jag inte wiki wiki.

Instinkten

Instinkten när någon försöker ta det som är ditt är att bli rädd. Hotad och skrämd. Att försöka hålla kvar, hårt och med vaksamma ögon. En fysisk sak låses in, otaliga koder och nycklar. Ständiga förnyelser. Säkerheten i mänsklighetens relationer är tillit. Men trots det kryptiska lösenordet, osynliga laserstrålar och muskulösa vakter finns rädslan där. Drömmarna om natten att någon skall bryta upp låset, söva dina ögon och stjäla.

Fast jag är inte rädd längre. Fick bara en idé vid hemkomsten precis. Ovanstående idé alltså. Eller tanke.

gammalt

listor från tiden då jag ingenting hade att göra:
"SAKER ATT GÖRA IDAG

• Fixa ipod -markera låtar som ska tas bort, lägga in.
• Kolla Tunström-böcker och andra böcker jag vill läsa
• Komma på något att laga (överstruket)
• Gå till biblioteket
• Loppan (överstruket)
• Anne? (överstruket)
• Ut och gå med Ollie? (överstruket)
• Hämta rökelse hos pappa samt bädda där (överstruket)
• Tradera"

"Vad jag vill hitta på Loppan

• Böcker
• Anteckningsböcker
• Linnen
• M

Green TEA's
COFFE BEAN's"

1. "Äta frukost
2. cykla till posten
   och handla (överstruket)
3. Diska
   Handla
4. Laga mat
5. Ut och gå med mamma
6. Äta"
   

gammalt

fann lappar då jag flyttsorterade, diverse.

från ångestrummet hos pappa, sen natt då jag läste bruno k öijer till sömns mellan ångestattackerna. rummet var iskallt och lakanen fläckiga och sällan nytvättade, det luktade bättre med människa än unket vatten. dörren var vit, svår att stänga. antingen skrev jag det i någon dimma, eller är det helt enkelt brunos...

"tunna lakan, vita
slingrar sig
runt manskroppen
som ligger vaken
i
natten och tänker
på goda tider.
de han aldrig får.

vita lakan, och de tunna,
slängs ut sängen
av ren
vrede

KOM INTE TILLBAKA"

robin

det kommer vara så fint att läsa robins blogg att ni dör, eller lever upp

.

den tvärtomsociala chocken
som ett slag i magen, knutna
nävar fastkjedjade på muskulösa
armar aldrig tidigare skådade.

längtan efter allt. och den som
är starkast, hon som är min
värld. värmen leendet, kom.

den fysiska åkomman
bringar inbillningen att det är
den här staden som framkallat
illamåendet. klaustrofobin,
aldrig annars där, en stad kan
kännas för liten. för omöjlig.

det har med människorna
att göra, alltid. utan henne
där skulle malmö för mig vara
noll. hässleholm nästa håla.

tvärtomsocial chock, det krävs
vin min mor inte vill bjuda på
och som jag är allt för skamsen
för att fråga efter.

tåg

syre från djupet av
lungorna
hur det syns i
ögonen.
glädjen som vinner
över
oron.

och längtan efter värmen
bredvid mig
i trötthetens möte
i sängen.

f

.

.
days of satisfaction, the feeling
it'll stay for such a long time.
.
returning, you'll need a train
collecting your thoughts,
the ones that have been spread
like sand shooting from all
our shoes.
.
at different directions,
the abscence from society
in one way or another.
.
you know it is ok

kalla färger varma känslor

bilder i omvänd ordning

kisses etc

finaste tjejen i världen

<3

6 världsbästa månader

(imorgon)

mes jours

mina dagar är fina
muggar av leksaker
malmös parker får oss varje kväll