ett åskäventyr

för första gången,
sedan det tillfället på udden
då himlen ville falla,
då den gav ifrån sig
blixtar över sjön som
lös upp med sina dån,
konstant. var och varannan
sekund kom de, blixtarna.
då vi tog madrasser till
trygghetens sovrum, låg
med huvudena inåt rummet
stod ut med den fräna
doften av katturin.

då min far satt som en fanatiker
med stolen längs glasväggen
armarna i kors
och släppte inte blicken.
trots våra skrik att han
skall komma, kom och lägg
dig. övertygelsen att
han skulle dö.

jag lärde mig att det är ingen fara,
aldrig efteråt fasat ovädret,
alltid behållt lugnet.

för första gången sedan dess,
drabbade mig rädslan igår.
vaknade med ett ryck under
det öppna fönstret,
rummet sken upp och
inte långt efter kom
dånet.
försöken att somna om, förgäves.
kalla vindar blåste in
till dess jag stängde fönstret.

med huvudet på kudden och slutna ögon
slog mig tanken om
fåglarna.
ut ut i natten, regnet
smattrade över mina bara ben och
linnet dröp.
hans skräckslagna grepp om gallret,
täcktes med en röd filt.

resten av natten, tills jag
föll i sömn, för att glömma och vila,
spenderade jag åt att
räkna sekunderna
mellan ljuset och
ljudet. åt att formulera
min gråtfyllda förklaring till
varför de dött