den kunde tysta hela folkskaror,
kunde göra de uttalade orden
rättvisa
min röst fick gensvar,
den talade ut i luften,
och fångades upp
jag vet inte varför,
men sakta började
otydligheten tränga sig på.
varje ord var inte längre
självklart,
allt oftare hängde de kvar där,
i luften.
som tunga orosmoln innan en
storm
jag märkte det inte,
förundrades bara över människors hörsel,
över att deras blick hängde kvar
på väggen, eller flackande
sökte efter mål,
utan att finna mig.
hade luften förlorat sin
lyster?
nej, luften var mig icke
ovärdig,
men orden platsade inte,
de nöjde sig icke med att hänga
omärkta
min röst avtog.
sakta men säkert också
mina ord.
jag började finna mig
i tystnaden
senare uppdagades det
i mitt huvud,
men jag förstod det inte då,
att det var jag som
blivit tystare,
att det var jag som förlorat meningen
i orden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar