mänsklig insikt

jag kan inte se det.
men jag är vis om,
att där utanför
vajar tulpaner på sköra stjälkar,
dansar sin morgonvals
i mörkret

förr trodde jag att
de är ensamma.
att de stå ensamma och ensliga
på fältet,
utan varandra

tills jag en dag, för
många vårar sedan,
bjöds in att dansa
med dem

min skepticism var hög,
icke ville jag vaja,
i min ensamhet,
i mörkret och i kylan
på ett fält

men jag deltog, genomgick
förvandlingen
och begynte min dans.
fylldes av vällust och lättja,
kände mina blad
fladdra lätt i
vinden,
i symbios med
hela livet

jag kunde känna
fåglarnas liv
i mitt bröst.
jag kunde känna hur hästarnas manar
lyfte

och det slog mig,
ack så hårt,
att jag för sekunder avbröt
min vals,

att vi är de ensamma.
vi är de ensliga

som lyckas stå alldeles själva,
mitt i en stor folkskara,
med hjärtan av is
och en sköld,
högt höjd över våra huvud