nummer hundratrettiofem

melankoli
beskriver min relation
med platsen
synen ändras
i takt med mig
men melankolin
är kvar

nummer hundratrettiofyra

och ni gick
alla åt varsitt håll
men tankarna
tankarna delade ni

spred er ut i skogen
den fasta knutpunkten
är kvar
och där vilar era
tankar

jag
jag skrev ord
spred iväg min kropp
precis som ni
men lät tankarna vandra från
knutpunkten
lät tankarna spridas

men de vandrade inte
iväg helt
fick bara plats med så många fler

nummer hundratrettiotre

en kompakt tystnad
densiteten
är högre
än någon annanstans
all tystnad har samlats
flytt hit
det är bara här den passar in
här,
får vi ta del av
din tystnad
den du levde i

tystnaden bedövar våra öron
vi är inte vana
trycker på
tar upp mina tankar
tar upp tankarna
från sorgen
vågar inte bryta den
tänker 'jag ska inte vara den,
som bryter'

med ögonen
fästade
på marken
den rektangulära
vad?
föreställningarna i huvudet,
på hur det ser ut där under
doften av
förruttnelse
är den bara inbillning?

det var din tystnad
vi fick ta del av
det var
vad du ville säga oss
inga mer ångestfyllda rop
du ville
att vi skulle ta del av din värld
och här,
där du återgått till din urmiljö

men ingenting varar
förevigt
naturen
världen gör sig påmind
den slutar inte leva
så som du
grenar bryts
is brister
med allt det jag inte har ord för
och vinden, vinden
färdar avlägset liv
liv som inte upphört
lättar trycket

och mumlet
som till en början är mig onåbart
kommer sakteligen

det är om dig de talar

nummer hundratrettiotvå

sjön har stannat
ville inte leva i
vinterluften, som en
protest frös den
till is
som om den i ett exakt ögonblick
tröttnade på vågornas rörelser
på ansträngningen
ansträngningen för ingenting
i detta ögonblick
skrek
åt vågorna att stanna
'låt mig gå i ide'

nummer hundratrettioett

vår i luften. utanför är det fint, och innanför.

nummer hundratrettio

drömmer om hårbortgång. märkliga drömmar. undrar vad de betyder.

nummer hundratjugonio

jag måste ta itu med det här. nu. snart. måste komma ur det. på bästa möjliga sätt. går bara runt i totalt missnöje med mig själv hela tiden, och inte "hela tiden" som ett modeuttryck som de sa på p1, nej, hela tiden på riktigt. gråten i ögonen. men jag har ingen djävla aning om hur. nu när jag skriver och försöker tänka hur, så slår det mig bara mer att jag inte har någon aning. jag är så rädd. och allt detta har bara med mig själv att göra. !!!!

ce corps n'est pas mon


THE TAMING OF THE HANDS THAT CAME BACK TO LIFE

nummer hundratjugoåtta

och alla telefoner dör för mig
mitt framför ögonen, mitt i all förväntans tider
de rymmer
och jag förstår inte varför
fysiskt är de kvar
men de förlorar sin funktion
den mellan oss,
kärlekstelefonen,
är fortfarande en ordportal
som jag knyter handen hårdare
runt när det känns
extra fint
och saknaden gör extra ont.
men rösterna försvinner för mig.
och det skrämde mig, speciellt när jag som igår skrev om svunna tider. om nätterna av ångest. allting bara försvann för oss, så. blev rädd att även de röstlösa orden skulle försvinna. ah. men de kom. och jag kunde somna

nummer hundratjugosju

louise sa fina ord:
förlora sig i havet av mjuka ting
stanna tiden. trycka på en knapp.

detta var stödord, har förlorat helheten i virrvarret av ord i mitt huvud

nummer hundratjugosex

jag är fortfarande kaffesugen. matematik nu på morgonkvisten känns så. fel. ska dricka mer kaffe innan jag far iväg. telefoner vill inte fungera mellan oss. längtar tills jag kommer hem, lugnet, kaffet, kolla på senkvällens anteckningar och informera otnak. coffee boffee

nummer hundratjugofem

kaffet är aldrig nykokt
mer än på morgonen

nummer hundratjugotre

det skulle bli en insändare, 180 ord. jag fick 500 och kan inte kapa ner. skolarbete.

ETT ENKELT VAL

Jag blir så upprörd över folk som kallar sig djurvänner, men trots det äter djur. Som stödjer plågandet, misären och utnyttjningen. Det är inte bara att de äter kött, och stödjer mördandet. (För det är mord, det är dödande på onödiga grunder. Att ”det är gott” är ingen godtagbar anledning, det är, i det stora hela, samma som att döda en människa för att ”det är roligt”.) Utan även att de stödjer plågandet utan omedelbar död. Jag pratar om mjölk- och äggindustrin. Industrierna som så tydligt visar djurens långdragna lidande. Mjölkkorna lever i fem år, och står mer än hälften av året uppbundna i en lada. När de kalvar, som de måste göra för att producera mjölk, skiljs de från sina barn nästintill direkt. Det är en separation fylld av ångest och sorg. De frigående hönsen inomhus, kannibalism, de hackar på varandra, ligger bland sin avföring och lik. Det borde ju vara höjden av misär. Som man så många gånger har sett på TV, vad jag kallar ”dödsvandringarna”, när bonden går genom den stora ladan, hönorna springer undan, men några ligger kvar, några ligger kvar där döda. De plockas upp och slängs i en skottkärra. Det här är ju lika hemskt som burhöns. Att äta ägg borde vara ett undantag, någonting bara de som har egna höns gör, som tar väl hand som sina höns. Där relationen bygger på ömsesidighet, hönorna får matresterna, och du får äggen. Så som det ser ut nu, stora industrier av omänsklighet. Helt fria från sympati. Djurskyddslagarna är rena skämtet, hur skyddande är de egentligen när vi ser allt lidande så himla tydligt? Så ni kallar er djurvänner, men hur behandlar ni egentligen era så kallade vänner? Och hur behandlar ni era människovänner? Finns det en enda likhet?

Ofta har jag fått höra om andra rovdjur, i naturen, när jag har haft diskussioner om veganism och djurrätt. Om hur vargar och rävar äter kaniner, hur de mördar för att få mat. De personer jag diskuterat med har alltså menat att andra djurs köttätande rättfärdigar deras eget. Men det är bortom all jämförelse. Vad jag vet, och vad jag är väldigt övertygad om, har vargar och rävar ingen känsla för moral och etik. De reflekterar inte över hur de får sin mat. För dem är det en ren överlevnadsinstinkt. De måste mörda för att överleva. Men bara det att människor försöker rättfärdiga sitt stöd för mord på andra djurarter visar att de reflekterat över det. Och att de någonstans inuti sig själva ser felet i det hela. Vi människor, speciellt här i västvärlden, har ett val. Ett enkelt val, som inte medför några stora förändringar för oss själva, men som innebär livet för en annan individ. Varför inte ta det här valet? Varför inte bara bli vegan?

Amanda Randau
Antonskolan klass 9
Kristianstad

nummer hundratjugotvå

tunga droppar av regn. de faller och faller, sprider vatten över hela staden. tvättar allting rent. gör allt prickigt till en början, innan det slätas ut. och när jag kommer in, är håret fyllt av tunga droppar av regn. luktar blöt hund

nummer hundratjugoett

ord födda i en bil i natten
hör regnet knastra
mot fönstren
på bilen
glaset
plåtväggarna
hur det brusar upp
lyfter från marken
upp upp
slår i bilen
underifrån




drömmar från förr återkommer till mig, i vaket tillstånd. när jag ser fragment ur det verkliga livet som minner om drömmarna, tänker, tankarna går kvickt. tänker på var jag såg det här förut, var befann jag mig. som en busskur mitt i natten, malplacerad, mitt i vägen, mitt i allt. mitt i ingenting. och mitt i tankarna, slår det mig att det var i en dröm. det var i en dröm jag såg de här fragmenten. och de är inte identiska med verkligheten, med drömmarna, nej, mer liknande. mer samma atmosfär och samma känslor som föds. och de här drömmarna, dem har jag inte kommit ihåg förut. när jag vaknat har de sipprat ur medvetandet, men inte från minnet. de har stannat kvar, i väntan på att bli väckta. väckta och välkomnade.

nummer hundratjugo

och att vara tillbaka i internetvärlden gör ont. känner hur det påverkar mig på fel sätt, precis som tv gjorde innan jag la ner det. ska säga hejdå till facebook nu, ta bort alla onödiga bokmärken. ett stort obehag fyller kroppen, och jag känner bara för att gömma mig under täcket i ett mörkt rum. känner mig inte helt redo för kb ikväll, jag har inte hunnit landa rätt efter anna ternheim. jag ville inte landa, jag ville fortsätta flyga. hämta upp min kärlek, ta henne under armarna och fara genom världen. mina vingar är tjocka, varma och vita. grått dun där hon får borra ner händerna. när vi kommier dit vi vill, transformeras jag till människa igen. eller har jag fortsatt vara människa, och bara fått tjocka vita vingar och kraftiga klor. hela världen skulle vara vår att upptäcka. nej jag ville inte landa, men sängen var inte tillräcklig för mig att flyga i. bristen på andra möjligheter, tvingade ner mig. en påtvingad landning. inte redo. och jag känner mig inte flygfärdig igen, inte ännu. men jag ska. jag ska och jag ska dansa, jag ska skratta. som möda för att ha roligt, kommer jag få boken. boken och en liten stunds närhet. men låt det bli imorgon, och låt allt fungera.

nummer hundranitton

idag vet jag inte var jag har mig själv. det känns helt surrealistiskt att ollie är borta. tror det är en sådan här undermedveten chock som ligger och trycker. vill bara att det ska bli imorgon.

nummer hundraarton

tillbaka.

nummer hundrasjutton

jag är trött. känslan av att jag är fylld upp över öronen med fel måsten. fel saker, saker jag inte vill göra under den här pressen. jag vet ju, att jag orsakar pressen själv. när jag skjuter upp. men samtidigt vet jag att jag inte kan göra det på något annat sätt. det här är min natur. kan inte komma på att jag gjort en recension eller ett annat hemarbete annat än dagen innan. men risken finns att jag, som nu, inte alls känner för de här uppgifterna. jag har så mycket annat jag hellre vill göra. okej, jag är trött. men jag är kär. 

nummer hundrasexton

människornas tystnad

är påtaglig här

inte ett ljud ger

de ifrån sig

endast maskinerna

talar

med sina hårda smällar

sus

detta eviga susande

som om ett koncentrerat hav

tagits hit

och knakandet

men människorna

är tysta

bara ljudet av blad som

vänds

och snuva

nummer hundrafemton

en kort man

uppenbarar sig utanför

mitt fönster

där jag sitter

förflyttas på räls

värmen som strålar

upp

kylan runtomkring

när jag lyfter upp huvudet

igen

är han borta

nummer hundrafjorton

allt är vitt

märkligt

hur till och med himlen

fylls av snön

blir tom

förlorar alla nyanser

av sig själv

som att kolla upp

på ett stort

inget

träden sticker upp

bryter tystnaden

av snön

svarta skelett 

nakna

nummer hundratretton

sitter på biblioteket, bonnie 'prince' billy i hörlurarna. ska köpa papper till boken, vaxboken faller i sönder så jag ska göra en egen. men orden kommer vara samma. böcker jag vill köpa: haruki murakami vilken som helst, deborah curtis touching from a distance.

mina drömmar är så tunna. inte som science of sleep, bara fragment av verklighet. så tunna att de lika gärna kunde vara verklighet. ibland lite mer dramatiska, som att hon grät över sin jacka. men inatt, drömt om kanel, om att hon skrev att hon inte visste vem edith var. förvåningen över att meddelandet inte fanns i telefonen som jag väntat mig. om kisarna. paris, flyg hit.

nummer hundratolv

orden har inte tystnat. jag har inte upphört existera i orden. de skrivs i böckerna, de svarta vaxböckerna med röda sidkanter. de skrivs i form av poesi, utan respons och uppmuntran. de skrivs i form av en bok, en bok till åh i paris. mycket stannar inuti mig också, utan otnak s0m fömedlare blir det svårare att röra pennan i natten. för otnak kan inte vara förmedlare nu, den vardagliga kontakten har upphört. internet rymde. sprang iväg, utan förvarning. där det ska lysa grönt lyser det orange. att gå till biblioteket för att sitta på barndatorn är för, ja. nu sitter jag i en bil, på väg till göteborg. över dagen. helt ensam. äventyrskänslan är fin inuti. men jag saknar min kärlek. mycket. ljusen blinkar i bilen, utanför är det vitt och sticker i ögonen. devendra banhart i hörlurarna. och kaffesuget. 

jag läser. och är lycklig. saknaden och längtan är fina sådana, inga olyckliga. fredag ligger mig varmt om hjärtat. paris tog usa's roll som avskiljare, om än bara för tre dagar. snart kommer jag tillbaka till otnak. /la mére d'otnak

nummer hundraelva

usa spelar ingen roll längre

stay with me

nummer hundratio

let's not shit ourselves i högtalarna, mest för att förklara känslan och atmosfären runtom. nu stjäl den min uppmärksamhet, det jag tänkt skriva om, som är så otroligt svårt att skriva om, vill inte formuleras.

Det har ingen fast form. Först i efterhand, och även nu är jag inte helt säker, vet jag att det är ångest. Direkt när jag försöker formulera det i mitt inre, försöker förklara det för mig själv, ge ögats förklaring, och örats, sprids det ut i miljoner bitar. Flyger isär och endast små partiklar stannar. De är aldrig tillräckligt. Enda sedan jag var liten, bara några år, och låg och tittade upp på bården av små fräcka barn. Som ur en saga av Astrid Lindgren, med hästar av tunnor och kvastar som svans. Eller takmålningarna i mamma och pappas rum, med svampgubbar, tuppar och vackra kvinnor, och inte att förglömma det gamla paret. Paret som om nätterna sa i spöklik röst 'Goooodnaaaaat Amaaanda' dallrande och hånande. Missförstå mig inte, jag har inte haft en jobbig barndom med tvångstankar och fobier, nej, de kom först senare, i tonåren. Men de här märkliga känslorna har existerat, och, när jag tänker tillbaka, förekommit mycket ofta. Hängt kvar, men på sistone blivit mer ovanliga. När bården och takmålningarna inte längre fanns kvar hos mig, eller snarare när jag inte var kvar hos dem, fick de mer utseende. Då stirrade jag i vita tak, oftast när jag var sjuk. Tänkte skriva alltid svartvitt, men nej. Har försökt förklara, som om att jag spelar ett spel. Ett mycket allvarligt sådant, det går ut på att samla åt sig så mycket siffror som möjligt. De flyger i taket, taket får djup och blir till en orkan av förvirring. Precis när spelet är på väg att ta slut, och jag har samlat åt mig nästan allt, och taket äntligen fått lugn, släpps allting ut och börjar om på nytt. Jag har tänkt på det, inte sugits in i spelet utan verkligen tänkt att jag ska komma ihåg hur det ser ut så att jag kan förklara. Men nej. När jag var mindre, fortfarande hos bilderna som slukade min uppmärksamhet, var det mest stickande i fingrarna. Hur det kändes som att handen delades upp i små små flygande insekter, en del iskalla, andra glödheta. När jag vände mig för att kolla på handen var den kvar, inte alls surrande iväg. Och de märkliga, verkliga inbillningarna. Om godnatthälsningarna från det gamla paret, eller hur hela min klass stod i dörren och sjöng för mig. Jag tror inte att det här påverkade mig så mycket, jag kunde bortse från allting. Somna lugnt med handen pillandes på mammas hals. Men det fanns hos mig, flyttade in i mig och jag undrade väldigt mycket varför. Men då jag inte kunde förklara, och fortfarande inte kan förklara det rättvist, slutade jag fråga. Och nu, nu tror jag att det var ångest. Små små attacker. Hur allting, som sifferleken, samlas upp och är på väg att ordna sig, men genast flyger ut igen.

nummer hundranio

någon häller snö ur hinkar från himlen, gör allting vitt. endel ställen envisas, envisas med att inte bli snötäckta. de vill hålla kvar sin ursprungliga färg, men snart färgas de också. något frestar mig med att vara den första på vägen, som sätter sina fotspår. hasar runt med fötterna, går märkligt och fyller i andras blekta spår. så det ser ut som att de hoppat jämfota, eller haft en trogen följeslagare bakom sig. går dit jag aldrig förr gått, utmanar rädslan. går in i konstverket, det som är rostrött. branta trappor och mörka gångar. komma ut, gå vidare, bakom golfbanan. leder mig till berget av grå stora stenar. som en vall. till höger breder ängen ut sig, lockar med sin mystik. staketet, träden reser sig som härskare. tänkte 'om jag haft din hand och dina andetag här hade jag vågat mig ut på ängen'. 

öronen är fyllda med vågor, ett tryck som inte vill ge sig av. känns som undertryckt ångest, som den gången jag var elva eller tio. när jag frågade alla om jag såg orolig ut, bad dem kolla noggrant in i mina ögon. i spegeln såg jag ingenting, ingen annan heller. men jag kände det i mig, hur allting brusade upp och gav ett tryck, som en tjock expanderande sten inuti. och jag hade ingen aning om varför. jag mår bra nu, och tror inte att detta är oro. jag tror det är öronsjuka.

nummer hundraåtta

händerna kupar sig

runt koppen

som om du

desperat försöker

hålla kvar vid

den sista värmen

med kaffe droppandes från

fingrarna

sprider du dig

själv

i form av fläckar

över allt

doftar av vanilj

nummer hundrasju

(tänkte dela med mig av diktboken, dagens kaffesällskap)

allén står naken

likdelar avklippta 

vid fotknölen

står kvar i rader

längs vägen

i sin bädd av 

jord bredvid asfalten

luften fylld av

rök

blir tjock i halsen

är det era kroppar

som eldas upp?

solen skiner, som om

den med ny, stark

kraft kommit

tillbaka efter

en lång tids höst

fåglarna är min musik

under mig är

marken mjuk

och trädkronorna breder ut sig

som tak

ovan

här går jag med

näsan i den blå boken

kanske snubblar jag

nummer hundrasex

saker jag inte riktigt vill ska finnas
usa, födelsedagar, avstånd, matteprov, gå till fyra, kojbyggskomplikationer (jag har inte mött dem ännu men efter att skruvat mig i natten om hur jag ska ta mig till känns det som att de kommer uppstå), att dofter försvinner.

nummer hundrafem

and when you shine
you know you take
a massive part out of me
and when you smile
you know you blind me
to all the horrors I see

nummer hundrafyra

i kojan. läser, glaskupan är slut. dricker för mycket kaffe, tuggar tuggummi, smaken minner om dig. letar efter kärlek i musiken, den finns i all. skriver dikter i kinaboken, kalla det slöseri av papper. kojan har badat i solsken, blinkandes. singo ligger och andas tryggt bredvid. önskar att usa inte fanns, inte så snart. kollar på knapparna, du sa du glömde knappen, men de var två. är två. huden i ansiktet har fått tillbaka sin smidighet, fukt. ingenting jag tycker om, men allt sitter fortfarande i mig. läser i den blå boken, nötta kanter. strimmor av vitt.

nummer hundratre

love.

nummer hundratvå

kramvägg
(kojan är fulländad)

nummer hundraett

beviset på din existens (skosnöret)

nummer hundra

den själsliga berusningen
av dig
tar över mig
slukar hela min existens
min koncentration
försvinner
kryper ihop bland
täckena
som bär din doft
mellan meningarna,
försöken att gå in i bokens värld,
sniffar jag.
låter mig drabbas av
den själsliga berusningen,
släppen in den
i magen,
låter den dra i mina mungipor
andas djupt
in dig

nummer nittionio

klär om till hästvänliga kläder, ska bara mysa idag. vill inte vara tung på någons rygg. ikväll ska jag kolla på ohälsosamt mycket twin peaks, om det ens finns en ohälsosam gräns för det, med mamma.

nummer nittioåtta

det är fortfarande överväldigande för mig att avsluta en bok. den tomma känslan precis efter sista meningen, jag säger alltid 'jaha' och pratar med kisen som ligger på min mage, det är oftast på det sättet jag avslutar böcker. hur jag läser om den första sidan, kopplar ihop de första meningarna med de sista. suckar och inte riktigt vet vad jag ska ta mig till. den här gången var det inte sorgligt, dance dance dance's karaktärer fångade mig inte lika starkt. förut har de blivit mina bästa vänner, en del har jag önskat mer om. och de har dött. eller försvunnit. 'in the end we never found out what happened to sumire'. eller om naoko. de helt abrupta dödsbeskeden. som om att de vore de mest självklara ting i världen. att de ska dö. självmord, spårlösa försvinnanden. det var mycket försvinnanden i dance dance dance, men inga riktiga kärleksfyllda personer försvann. yuki försvann inte, hon utvecklades. blev mer vuxen på två och en halv månad. flera gånger har det slagit mig att jag inte fått reda på vad huvudpersonen i boken heter. jag trivdes med den här boken. ja. och jag känner mig mer mogen, som att jag har vuxit, vad gäller haruki murakami. tanken på att jag bara har tre fyra fem böcker kvar är inte lika förkrossande längre. jag vet att jag har mycket annat att upptäcka, mina sinnen för annan litteratur, andra författare har öppnats. jag hade en göran tunström-släng, jag hade en murakami-släng. de var båda fantastiska, men det här är än mer fantastiskt. att ha en släng av allt. nu ska jag ge mig in i glaskupan. sedan 'the picture of dorian gray'.


(skrev förresten uppsats på nationella provet idag, svenska. det var ganska fint att sitta i klassrummet med töväder utanför, alla satt stressat och skrev. pennorna glödde. jag stannade upp en del och tänkte på dem, undrade vad de skrev. jag blev inte nöjd med mig. saknade django reinhardt som inspirationskälla. undrar allt hur det gick för mig)

nummer nittiosju

it's for real and I'm so happy

nummer nittiosex

tystnaden är lika viktig som
orden

nummer nittiofem

jag skriver berättelser. det är bara att de rattas ned på block, med olika sorters pennor olika sorters handstilar. ofta uppkommer orden så många gånger, just nu absorbes. (engelska)

nummer nittiofyra

malmö symboliserar kärlek för mig nu för tiden. längtar till det blir mer regel än undantag att befinna sig där. 

allting i mig

känns mäktigt

gör ont

men så långt ifrån ont ändå

läser tills ögonen 

värker

blir suddiga

ljuset avtar mer och mer

förflytta sig till 

elljuset

somna kvart över ett

vakna svettig kvart över tre

pm

tjockt inuti huvudet

somnade efter godnattsaga

henry miller

löksmak i halsen

fara hem till pappa

fara mot far

läsa trettio sidor

yuki har stannat på hawaii

hon blev min favorit,

murakamis märkliga tjejer tilltalar mig alltid

nu är hon borta från

huvudperspektivet

spiritualized ljuva toner ljuva instrument ljuva röst ljuva ljuva kärlek längtan åh

hörs bredvid mig runt mig i mig

ingenting beskriver mig mer just nu

än känslan

du får av spiritualized

skjutsa iväg mig till malmö nu

nummer nittiotre

ska lyssna på godnattsaga. tack.

nummer nittiotvå

gå upp ner upp ner sida till sida med ögonen. 

söka, örnögon.

alla sinnen på sin vakt.

tänk, jag visste inte 

vilka skatter vi har i

vårt eget bibliotek.

de är gamla, doftar gott.

mm.

längtan längtan.

gammalt exemplar av 1984 -george orwell (måste läsa igen)

karin boye -kallocain

män i solen, och andra palestinska berättelser. åh. jag blev överlycklig av mitt fynd, den är orange. doftar underbart. tretton kronor när det gav sig. den ser inte fingrad ut. 

sylvia plath -glaskupan. gammal. sluter ögonen och doftar doftar. omslaget är plastigt, ler.

nu ska jag läsa läsa läsa ut dance dance dance. likadant med nypåbörjade dorian gray. de väntar på mig. har väntat sedan pappas ungdom, de kan vänta några veckor till.

nummer nittioett

jag är av arten filur, vi lever på apelsier och bananer. vi dricker inget rent vatten, bara i form av kaffe eller sojamjölk. musiken i öronen är ändå det största livsmedlet, tillsammans med litteratur. vi har väldigt svårt att hålla oss till en sak, tankarna och likaså böckerna susar runt i huvudet. oftast är vi förälskade, och önskar då vi skrivit de vackra texterna som så fint passar som handen i handsken till våra känslor. vi har förmågan att, även i de mest fula industristädernas planterade hemska parker, föreställa oss att vi befinner oss i vår urmiljö, skogen. i skogen växer mossa och träd. i träden klättrar vi, binder kransar av skogens pärlor. presenterar oss 'me spacy, you' 'me bedy coser, love' 'love'. sedan slår vi oss ned med böckerna, doftar och börjar prata vårt riktiga språk. jag håller fortfarande på att lära mig filurspråket, som går ut på att säga allting som ur en dikt ur en bok, tänka över sina meningar innan man släpper dem. vi kramas mycket också.

jag ska utveckla. slå mig ned snart och hela tiden skriva om filur. tack söta bumbelhaum med muminkoppen. 

nummer nittio

lyssnar på spiritualized och det är så djävla underbart. tycker om att inse ett bands storhet gång på gång på gång.

nummer åttionio

ska krypa ner under täcket. några minuter. att koka kaffe här nu känns som en allt för stor ansträngning. snart så. trötthet.
kyla
otrolig kyla idag
allt för lite kläder på mig,
gick och omfamnade
mig själv.
brr.
helt plötsligt tittade solen fram,
precis när jag var i
det som liknar en skogsglänta
och precis när jag tänkte
på glädjen

nummer åttioåtta

det visade sig att
breathless
à bout de souffle
till sista andetaget
är samma film

nummer åttiosju

jean-luc godard. ska kolla på sextiotals-film. breathless.
att inte ha en aning vad jag
är på väg in i
franska?
kollat på woody allen intervjuas
fyllt av kärlek
att jag är den enda med kärlek för honom?
jag vet inte
tecknat, lyssnat och lett
en kvinna, för tjock högerarm
breda axlar
jag vet inte. men hon kommer från fyrtiotalet.
hon är ansiktslös.
dricker vin hela nätterna
cigarett i mungipan
mest hela tiden
läser
blåser ut röken
mumlar på franska
ah, je suis triste, fatiguèe et ma vie n'est pas drôle.
fast vi vet alla att hon är vacker.

nummer åttiosex

om vi befann oss i frankrike
allt jag vet
men inte kan skriva
här
det skulle finnas för oss
tillsammans med jazzen
vi hade förflyttats till gamla
frankrike
à bout de souffle
skulle jag vara kvinnan
eller mannen?
han som röker tjocka cigaretter
för fingrarna över sina läppar
framfusig
hon som är så otroligt vacker
'new york herald tribune'
'new york herald tribune'
i bilen
hur hon förklarar hur hon är ledsen

nummer åttiofem

här är allt rött
vi är röda
kom hit så bjuder vi på röd kärlek
jag och min skapare
hon som tog in mig i hennes rum
lät mig höra hur musiken låter
när den inte kommer från mig
hon försöker
försöker så mycket,
att hålla sig till det röda
inte transformera till blå
hon har den klumpen
klumparna
klarar inte av mycket längre
att vara borta från den
hon vill träffa
så kom hit
vore hon inte ensam
skulle hon stråla
det som fyller henne skulle
utan förvaring
förvandlas från pessimism
till kärlek
stråla ur henne. det skulle inte gå att missta.
koffeinet skulle få anledning att existera i hennes kropp
kom hit

nummer åttiofyra

magen gör sådär ont. kom hit. how can I explain sjunger bob. magen gör såhär ont. åh. kom.

nummer åttiotre

tänker: tänker lite. hmm ska jag sätta igång någon film? vill inte ta slut på all twin peaks direkt.

nummer åttiotvå

bob dylan strömmar ur högtalarna. den sprudlande lyckan har bytts lite mot en mer melankolisk lycka. django reinhardt gjorde mig galen, bytte till prickig skjorta provade vit blus klämma i håret. dansade lite stilla och log en massa mot den tomma sängen. för den var inte tom inuti mig ju. det arga uttrycket var faktiskt en slump. ville mer föreviga det fina i fåtöljen med kaffe bok och fin musik, var inte så arg. nu sitter jag i sängen. huvudet mot ena knäet, nyduschad. håret är tungt. fryser ganska mycket. pingvinstrumpor. inget ljud har kommit ur min hals på en tid nu, sist var nog till memphis blues.så klumpig, bet mig nyss i tungan. då viskade jag aau.

kom hit

nummer åttioett

jag kom hem. nattliga två. django reinhardt och lycka.

snön vågade sig fram tillslut
singlade ner från himlen
dansade runt i ljuset av gatlyktorna
och jag var så lycklig

---------------

vände bak huvudet
såg spåren av cykelhjulet bredvid
mina fotspår
kände mig inte ensam
scenen var så vacker
fylld av lycka funderingar

---------

den söta doften kvar i min existens
samexisterade
kalla händer på cykelstyret
mitt på vägen, huvudet uppvänt
i sinnet var jag tillsammans med snöflingorna
dansade
föll aldrig ner
samlades aldrig på marken
deras liv fortsatte,
fortsatte att dansa
snurra runt, flyga upp och ner
ingen gravitation
så som uppe i rymden,
hur man inte får
något fäste där