nummer nittioåtta

det är fortfarande överväldigande för mig att avsluta en bok. den tomma känslan precis efter sista meningen, jag säger alltid 'jaha' och pratar med kisen som ligger på min mage, det är oftast på det sättet jag avslutar böcker. hur jag läser om den första sidan, kopplar ihop de första meningarna med de sista. suckar och inte riktigt vet vad jag ska ta mig till. den här gången var det inte sorgligt, dance dance dance's karaktärer fångade mig inte lika starkt. förut har de blivit mina bästa vänner, en del har jag önskat mer om. och de har dött. eller försvunnit. 'in the end we never found out what happened to sumire'. eller om naoko. de helt abrupta dödsbeskeden. som om att de vore de mest självklara ting i världen. att de ska dö. självmord, spårlösa försvinnanden. det var mycket försvinnanden i dance dance dance, men inga riktiga kärleksfyllda personer försvann. yuki försvann inte, hon utvecklades. blev mer vuxen på två och en halv månad. flera gånger har det slagit mig att jag inte fått reda på vad huvudpersonen i boken heter. jag trivdes med den här boken. ja. och jag känner mig mer mogen, som att jag har vuxit, vad gäller haruki murakami. tanken på att jag bara har tre fyra fem böcker kvar är inte lika förkrossande längre. jag vet att jag har mycket annat att upptäcka, mina sinnen för annan litteratur, andra författare har öppnats. jag hade en göran tunström-släng, jag hade en murakami-släng. de var båda fantastiska, men det här är än mer fantastiskt. att ha en släng av allt. nu ska jag ge mig in i glaskupan. sedan 'the picture of dorian gray'.


(skrev förresten uppsats på nationella provet idag, svenska. det var ganska fint att sitta i klassrummet med töväder utanför, alla satt stressat och skrev. pennorna glödde. jag stannade upp en del och tänkte på dem, undrade vad de skrev. jag blev inte nöjd med mig. saknade django reinhardt som inspirationskälla. undrar allt hur det gick för mig)