endimensionella rum, platta

i tidrummen mellan oss,
finner jag tillvaron tung och
oumbärlig
stråken av sorg,
himlens sorgekläder,
lämnar då rätt sken över jorden

när mörkret lägger sig
tidigt, samspelar det med min
sinnesstämning
ljuset om morgonen skyms av mörkerläggare
och får mig ej

får mig inte heller, att förstå tiden

vyerna är då begränsade,
melankoli hänger i en tung dimma
över ryggen